Sidan 9 - Utställning om Sandhamn

Dikten och konstens ö
“Telegrafen” från julen 1858.
Den sista av flera ”poetiska
kalendrar” som Elias Sehlstedt
utgav. Namnet inspirerades av
den förestående nerläggningen
av den optiska telegrafen på
Ekholmen (idag Telegrafholmen).
August Strindberg
När Strindberg år 1873 vistades på Sandhamn
bodde han hos lotsen Wass. Skepparen från en
förlist skuta besökte lotsen och berättade om
förlisningen och om sitt sjömansliv. Strindberg
lyssnade intresserat och antecknade bakom ryggen
på sig själv (!) utan att kunna se vad han skrev,
vilket förvånade barnen Wass.
Det är uppenbart att Strindberg inte ville
visa att han noterade den gamle skepparens
historier.
Vid denna tid var Strindberg lynnig och
var mest för sig själv. En dag rodde han
ut på fjärden och sänkte sina manuskript
i sjön. Samma år målade han denna bild
av Korsö med sitt torn. Senare skulle Strindberg
måla många sjömotiv men då inte efter
naturen som här.
Tullhuset i Sandhamn, målning av Elias Sehlstedt.
Kvällsutsikt från tullhuset,
målning av Elias Sehlstedt.
I slutet av 1800-talet fick målare och diktare upp ögonen för den
vilda och orörda naturen. De reste upp i ällvärlden och de drog ut i
skärgården. Sandhamn var då en åtskilligt kargare ö än idag och det
fanns gott om stoff och motiv.
Elias Sehlstedt tjänstgjorde som tullinspektor på Sandhamn
1852–1869. Han uppskattade dock inte att bo ute vid havsbandet
utan upplevde ön som en förvisningsort och diktade: Från mitt fön-
ster ser jag havet brusa, Uj! dess ”skönhet” kan mig ej förtjusa. Han gav
ut flera diktsamlingar från Sandhamn och var även verksam som
konstnär. Sehlstedt var sällskaplig och blev nedstämd när hösten kom
och sommargäster och seglare försvann:
Ur dikten ”Farväl, (Speljakternas sista höstresa på Sandhamn)”:
Av sommarens glans syns nu knappt en bit,
Och i trasor himlen står.
Och vågen kring Korsö går skummande vit
Fy tunnor tusan, gutår!
Sandhamn blir sorgligt, allt levande flyr:
Jag blir kvar – jag och Korsö fyr.
Sehlstedt uppskattade dock stillheten.
Ur dikten ”Månskensidyll vid Havfet, Sandhamn”.
Den bleka månen tittar ner ur skyn
Och tyst är byn,
I sömnens milda blomsterkedja bunden.
Och nattens stjernor glittra i det blå,
och molnen gå
I mjuka tofflor öfver himlarunden. Ur dikt av Carl Snoilsky.
Har du sett Sandhamn, Du strax skall känna
Ljusgrön fyr vid sundets smala ränna,
Röda stugor mellan gråa knallar,
Tullens hus av sten, som lyser vitt
Några hundra väderbitna tallar
På en brink, där havet öppnas fritt.
Ur dikt av prins Wilhelm.
Där framme stränderna lysa så vita
som vore de huggna i renaste krita,
de draga kring Sandön sitt skimrande band.
Har är pärlan bland skärgårdens tusende öar,
som famnas av Östersjöns glidande sjöar:
en pärla av furor och klippor och sand.